Våra politiker, myndigheter och även aktörer inom vindkraftsindustrin måste inse att det föreligger en växande konflikt mellan människor och vindkraft och vindkraft och naturskydd. Ofta står kommunernas vilja till utveckling mot lokala naturvårdsintressen. Många miljöorganisationer har i sin lovsång till vindkraften och i sin jakt på att minska koldioxidutsläpp glömt bort en viktig parameter: människans behov av sitt närlandskap.

 Istället för att förarga sig över långa tillståndsprocesser borde man inte istället fråga sig varför det så ofta uppstår ett lokalt motstånd mot uppförande av vindkraftverk, trots att det verkar finnas en närmast total samstämmighet om dess positiva egenskaper. Vi efterlyser en diskussion där man inser att vindkraften inte bara är ”en oändlig och ren energi” utan att den ibland också väcker negativa känslor hos dem som drabbas.

Vindkraftsverkens roterande rotorblad hindrar en etablering av en flyktpunkt, den drar till sig vår uppmärksamhet. Det är en biologisk reaktion som vi inte kan förhindra, inget vi kan vänja oss vid eller informera bort. Verkens enorma storlek, ofta 250 meter höga, slår också sönder proportionerna vilket ytterligare försvårar orienteringen. Platsen har tappat sitt värde som landskap, som plats för dialog med sina känslor. Därför protesterar människor – inte för att de är emot förnyelsebar energi, kräver att fortsätta köra sina bensinslukande bilar, gillar kärnkraft eller är njugga mot markägaren som får betalt. Alla reagerar naturligtvis inte likadant, många har en mer pragmatisk inställning till landskapets nytta, har inte samma behov av landskapet som en plats för visuella upplevelser. Kanske är detta en romantisk syn på landskapet, men många delar denna känsla.

Vid nästan varje tillfälle som en etablering presenteras väcks ett lokalt motstånd. I ett tjugotal år har många naturvårdsorganisationer fört fram vindkraften som en lösning på avvecklingen av kärnkraft och på senare tid som botemedel mot klimatförändringar och undvikit att se problemen från den enskilda människans horisont. Det finns en förvåning och en naivitet hos myndigheter inför människors starka negativa reaktion. Forskning om människors reaktioner och attityder utmynnar ofta i lama och otydliga förklaringar. Receptet för högre acceptans anses ofta vara tidig information, ekonomisk delaktighet samt en tydlig geometrisk placering. I ett av sina faktablad säger Energimyndigheten att en av de viktigaste faktorerna för att vindkraftverken skall accepteras är att de är ”förankrade” i landskapet – att de uppfattas som en naturlig del av sin omgivning och inte som ett främmande objekt som placerats ”ovanpå” landskapet. Är detta över huvud möjligt? Kan ett 150 meter högt vindkraftverk bli annat än ett ”främmande objekt” i en obebyggd miljö?

I planeringsdokumenten framgår det också ofta att rätt placerade vindkraftverk kan smälta in i naturen. Vindkraftverk kan aldrig smälta in i naturen, de kommer för alltid att beröva naturen dess skönhet. En obruten horisont och en obruten skogskam, har ett enormt estetiskt värde.