Landskapet

 

Ett landskap har en visuell form, förstärkt av ljud och dofter. Dess enskildheter och helheter skapar ofta referenser, koder till våra minnen; pregnanta eller vaga från uppväxten eller en väv av intryck från dagliga promenader eller ridturer.

Känslostämningar, positiva eller negativa blir lätt förknippade med den plats eller trakt de formades. Fysiska förändringar i det landskap vi minns upplevs ofta som negativa; sjön som växer igen, radhusen som byggs på min barndoms äng eller hygget som ersatte min blåbärsskog. Vi har alla ett inre landskap vars yttre uttryck vi gärna vill bevara. Men de flesta landskap förändras, långsamt eller snabbare. Vi har dock en tolerans mot förändringar, vissa mer än andra, och ofta behåller även landskap i förändring små ingångar till våra inombords bevarade landskap. Från parkeringen till ICA Maxi kan siluetten av grandungen på andra sidan motorvägen fortfarande återkalla minnet av det kärr där vi hämtade grodyngel som små.

Landskap, stora som små måste ha en flyktpunkt, en punkt mot horisonten eller synfältet som förankrar perspektiven. Trädet vid horisonten, de blånande bergen, åsryggen över skogen eller slutet av vägen jag går på. Flyktpunkten varierar, den etableras när vi låter blicken avläsa landskapet, men den blir den referenspunkt som ger landskapet sin form, sin rumslighet. Avläsningen sker instinktivt, formad genom årmiljoner av evolution och mänsklig erfarenhet. Då skapas en ro som samlar och medvetandegör våra känslor, nära och påtagliga såväl som djupa och mystiska, just i den stund när blicken förmår landa i flyktpunkten.

Läs om Landskapskonventionen

Landskapskonventionen i vår tolkning